Vi luktar skunk

Efter sex dagar på ett tåg har vi nu äntligen anlänt till delmål 1.
Själva tågresan var relativ smärtfri sånär som på en läskig alkoliserad Ryss vid namn Igor.
Jag tänker inte gå in på detaljer, med bildgoogla ryss+obehaglig så får ni en snarlik träff.

Förutom Igor, stötte vi ihop med diverse löst folk från Australien samt en Engelsman, redan den första kvällen. Vi lyckades styra upp en bra isbrytar fylla med Australienarna till Engelsmanens förtret. Han var nämligen mycket besviken dagen efter då vi berättade att vi hängt ihop med de andra utan honom. Denna Engelsman är en överviktig, blek kille i medelålder som vi ömsom gillar, ömsom hatar. Han heter Al.

Jag kan kort summera denna resa med några meningar:

Vi har konstaterat att ryssar gärna vill prata, på Ryska, mycket och länge.
Uppstår vissa komunikationsproblem då de inte förstår någon Engelska i det hela.

Emma lyckades få en basker av en Rysk, kort, ung kille som var titulerad sergant och falskärmshoppare i Ryska armén. I denna basker kan vi tyda vissa spår av en kärleksförklaring på Ryska, till Emma.

Vi lyckades liva upp den ganska gråa Restaurangvagnen som vi snällt döpte om till Tanyas, efter den urgulliga servitrisen som arbetade där. Där ordnade vi ett par fester och en kväll lyckades jag betala notan för alla i restaurangvagnen på 2500 rubel med Isabellas pengar.

De första två timmarnna på tåget underhöll våran Kupé-kompis, Natasha, oss med att visa bilder över hela sitt liv. På knacklig Engelska berättade Natasha att hon försörjde sig som pingis-proffs. Efter detta pep hon iväg och rökte ett halvt paket röda Marlboro.

Har försökt lära tre Australienare det simpla spelet Yatzy utan vidare reslutat.

Listat ut hur vi ska bli av med Al på enklast möjliga vis. Kommit fram till en plan.
Vi ska injicera div. mediciner i en korv och ge den till honom under en ökentur i Mongoliet och hoppas på att han avlider innan någon noterar att han är borta.

Råkade sova bort hela Bajkalsjön som tydligen var helt fantastiskt. Har dock sett bilder efteråt, instämmer i det fantastiska men anser att min sömn var underbar.

Isabella hade vissa problem med att ta sig in i Mongoliet. Tull-kvinnan var skeptiskt till hennes passfoto och vi lurade ut att hon gott kunde stanna i trygga händer med Igor i Sibirien.

Nu sitter vi i Ulan Bator och luktar så illa att ingen vill komma nära.
Dags att dra sig tillbaka till vårat hostel och få sig en rejäl dusch.

Tack och adjö, familj, vänner, vi lever!

Sara